Bakåtsträvare i den digitala världen?

Efter att läst denna artikel av Arne Krokan http://arnek.wordpress.com/2011/10/10/623/ som omhandlar “Den nya författarekonomin” erinrade jag mig en debatt, som följer temat och som kommit att brisera i svensk media under en tid. Kort sammanfattat önskar det Svenska författarförbundet – en facklig organisation, som verkar för författare samt litterära översättare, att regulera tillgången till e-böcker på de svenska biblioteken.

I sitt senaste uttalande, uttrycker man att ”Utlåning av e-böcker kan innebära nya fantastiska möjligheter”. Men i samma sväng framhåller man att kopiering av e-böcker på biblioteken måste ske på samma villkor som för “fysiska” böcker.”De sedvanliga böckerna kan bara lånas ut en gång i taget, således måste e-böckerna behandlas på samma sätt. En bok – Ett lån. ”I samma anda hävdar man också att detta är en samtida och gedigen modell.

Dessa uttalanden fick mig att reflektera och enligt mig är detta både en mycket förbluffande proposition och samtidigt ett uttalande som stinker bakåtsträvande. Förbundet verkar inte ha lärt från film- och musikbranschen, som under lång tid tampats med frågan om hur den digitala kulturen ska distribueras i denna nya tid, där distributionstekniken finns i gemene mans besittning.

Min initiala uppfattning är att förbundets ”samtida” modell kan liknas med en motsättning av teknikens och teknologins utveckling. Detta upplever jag också enbart baseras på att de kulturella förändringar denna utvecklingen för med sig, i deras forum inte smakar “gott” nog.

Jag har också svårt att tro att nutidens “litterära industri” skulle vara mindre kompetenta till att anpassa sig efter en ny verklighet än vad deras föregångare har varit. Om detta skall vara realiteten kanske man skall ställa sig frågan om varför man alls skall använda en dator, när det fungerar “så utomordentligt bra” att skriva med penna?

Jag menar att om biblioteken skulle införa de begränsningar kring e-böcker som förbundet anbefaller, kan vi, av erfarenhet från andra branscher som producerar digital kultur, ana att e-bokläsarna istället i allt högre utsträckning, kommer att vända sig till andra “bibliotek” som saknar dessa limitationer, som The Pirate Bay och liknande sajter.

Det människor betalar för på Spotify är inte musiken i sig, det är en solklar realia att den finns att tillgå även på andra sätt. Jag menar att essensen här ligger i möjligheten till ett socialt lyssnande. Att dela musiklistor med andra, att tipsa om bra musik, glömd musik och ny musik. Samma sociala potential finns säkerligen även i läsandet av e-böcker.Genom att skapa ett gemensamt läsande på nätet, kan bokens ställning i samhället utvecklas ytterligare som referenspunkt för ett gemensamt och offentligt samtal.

Slutligen önskar jag även att formulera, att det ställningstagande förbundet uttrycker är häpnadsväckande och dessutom kontraproduktivt gentemot de författare som förbundet faktiskt har i uppgift att representera. Författarens primära önskan torde ju ändå vara, att faktiskt bli läst.